BloggKultur

When in Rauma… do as the raumans do

By 28 juli, 2019 No Comments

Gamla stan i Rauma som finns med på Unescos världsarvslista.
Foto: Larrie Griffis

Veckan i Björneborg och Raumo var så mycket mer än Finlandsarenan / Suomi Areena.
Raumo, som finns med på Unescos världsarvslista, är verkligen en syn att se. En liten obskyr ort man inte ofta åker till om man inte vet vad man skall titta efter. Och när man väl vet det öppnar sig en helt ny värld. Raumo fick stadsrättigheter 1442 och är därmed den i särklass äldsta staden i hela Finland. På grund av att pappersfabriker också verkar i staden gör det stadens hamn till en av de mest trafikerade i Finland.

Simon Edström lyssnar på historisk information.
Foto: Larrie Griffis

Det finns två objekt i staden som blivit tilldelade en plats på Unescos världsarvslista. Stadskärnan, det som kallas Gamla Raumo, är en typisk nordisk trästad och har omkring 600 byggnader och 800 invånare. De äldsta byggnaderna är från 1700-talet. Det andra är bronsåldersgravrösena i Sammallahdenmöki i Byn Lappi. Sammanlagt består den av 33 gravrösen.  Här finns också Museet Marela. Inne i museet fick vi lära oss följande: Gabriel Granlund II (1819-1901) var en av de ledande, borgerliga skeppsägarna i Raumo. I slutet av 1800-talet bevittnade staden en guldålder för sjöfart och handel. Granlunds fartyg var större än andra och han hade mestadels ensamt ägande över fartygen. Gabriel Granlund dog 1901 och efter hans död genomförde hans två söner och änka enorma renoveringar i huset. Tyvärr gick inte sönernas affär så bra som det hade gått tidigare och redan 1907 måste huset säljas på en auktion.

Heliga Korsets Kyrka, ruinerna av franciskanernas klosterkyrka Den Heliga Treenighetens kyrka liksom Heliga Korstes Kyrka från 1400-talet. Det är minst sagt spektakulärt att vandra genom dessa gamla och vindlande gator och känna tidens anda svepa kring oss.

När vi gick kring i den gamla stadsdelen var det inte svårt att känna närvaron från svunna tider. Vi följde den lilla bäcken som rann genom byn, funderade över hur det verkligen varit för invånarna då det begav sig. Inne på små gator tittade vi in på lummiga gårdar som verkade tagna från Astrid Lidgrens Bullerbyn och det var nästan så att man förväntades sig att se Madicken balansera på hustaken med ett paraply.
På en av gatorna fann vi ett litet café som såg inbjudande ut och vi gick in. På gården hördes ett stilla sorl från besökare, några hundar låg och vilade i skuggan och på ett para stolsryggar satt fem kråkor och solade sig. De satt så still att vi först trodde att de var uppstoppade och ingick i inredningen. När servitrisen kom ut med vårt kaffe flög en iväg. Det är svårt att inte njuta av finsk sommar.

En timme senare satt vi för andra dagen i rad på bussen på väg in  till Björneborg för att följa med i de olika programutbuden. Det kan ni läsa om i en annan blogg liksom Luckan Helsingfors egna medverkan under Suomi Areena med #lockerroomtalk och projektet På samma linje.

Kontentan är att man kan få en gedigen kulturupplevelse när man minst anar det, bara man har ögonen med sig.
Den vetskapen gör en glad när man själv arbetar som kulturproducent.

Simon Edström / Kulturproducent, Luckan Helsingfors
[email protected]

Larrie Griffis / Kulturansvarig, Luckan Helsingfors
[email protected]