Okategoriserade

Den här gången är det personligt

By 4 februari, 2019 februari 5th, 2019 No Comments

Tömning i expressfart. Foto: Larrie Griffis

Anna och Mimmi, sorterar, slänger, packar och bär.
Foto: Larrie Griffis

Det var inte meningen att jag skulle stanna i Finland.
Jag hade bara tänkt komma för ett år, studera finska och se vad livet i Finland hade att erbjuda. Jag hade tänkt studera finska och fortsätta arbeta inom restaurangbranschen som jag hade gjort i Sverige. Det fanns en säkerhet i det. Att flytta kändes inte alls säkert. Tvärtom! Trots att det bara var från ett nordiskt land till ett annat så kändes det som en flytt från en kontinent till en annan. Det var den sista dagen 2004 och jag kände mig fullständigt vilsen. Vad gjorde jag här?
I Finland?

Mitt i allt var det en väninna som sa att jag skulle besöka ett ställe som hette Luckan när jag kom till Helsingfors. De hade ett nystartat integrationsprogram som hette “Ny i stan”. Jag gick dit och blev väl mottagen och hjälpt av en lång man som guidade mig, rådgjorde med mig. Som visade, tålmodigt, hur jag som alltid går fel, skulle hamna rätt. Fem veckor tog det så hade han ordnat så att jag var en ny Helsingforsare med busskort, FPA-kort, inskriven på Magistraten,  hade ett eget finsk telefonabonnemang, arbete och allt, allt, allt annat en nyanländ måste göra för att bli en del av ett lands maskineri.

Jag undrade ofta över namnet Luckan. Det beskrev ingenting för mig vad det var för ett ställe. Det visade sig vara lika enkelt som självklart varför Luckan heter just Luckan. På initiativ av Nylands svenska landskapsförbund och Mellannylandprojektet bildades Luckan för att skapa en finlandssvensk informationsservice- och träffpunkt. Servicepunkten var en informationslucka inne i Svenska Teaterns foajé, intill biljettluckan, och namnet var givet. Man gick helt enkelt till “Luckan” på Svenskis för att få svensk information.

Verksamhetsledare Kalle fyller på nya Luckan.
Foto: Larrie Griffis

Sex år senare flyttade verksamheten över till Glaspalatset var jag fick hjälp som nyinflyttad i Helsingfors. När även Glaspalatsets väggar börjad krypa inpå var det åter dags för en flytt och den här gången bar det iväg till Simonsgatan 8 i köpcentret Forum. För mig var det lätt att komma in till Luckan. Inte bara för att det låg på min väg från och till jobbet utan för att jag alltid var välkommen. Oavsett hur mycket de hade att göra var jag som besökare alltid välkommen och möttes av leenden och vänlighet. Att få ett leende efter en lång arbetsvecka kan ge så otroligt mycket. Jag började göra ströjobb för Luckan. Författarintervjuer, matlagningskvällar för seniorer och barn, sagoläsning, catering och en massa annat smått och gott. Det blev ett andra hem. Och ju mer jag arbetade där desto mer såg jag det viktiga i arbetet som där också utförs. Jag såg hur LillaLuckan startade och hur UngInfo utvecklades. Jag fick själv hjälp genom projektet Ny i stan som kom att bli den otroliga integrationsverksamhet som idag finns hos oss. Kulturens utbud ökade efter behov och blev en självklar del av det finlandssvenska kulturlivet och informationen digitaliserades och webbtjänsterna ökade och utvecklades systematiskt. Balansen var och är ännu ständigt att vara tillgängliga för så många som möjligt. Analogi och IT i en härlig blandning helt enkelt.

Slutligen var det inte längre hållbart. Vi hade helt enkelt inte plats, vare sig för personal som för verksamhet. Det enorma utrymmet i Forum hade slutligen blivit för litet. När flytten var ett faktum startade en intensiv verksamhet. Mitt i slutskedet av vårplaneringen skulle allt packas, städas, planeras och slutligen fraktas. Och alla som flyttat från en bostad till en annan att man tenderar att samla på sig en massa saker. Samma gäller, märkte vi, för en förening. För att inte låta detta påverka våra kunder och samarbetspartners så strävade vi efter att hålla verksamheten så opåverkad och aktiv som möjligt. Det innebar att vi näst sista dagen hade tre fullsatta, parallella evenemang samtidigt. Och dagen efter, torsdagen 31.1.2019, satte en hel personalstyrka in sina yttersta krafter för att hinna tömma ALLT innan klockan 16. Och det lyckades!
Personligen kommer jag aldrig att förstå riktigt hur det lyckades, men det gjorde det. Det var tungt och stressigt. Det var mycket att göra vart man än vände sig men det var framförallt roligt. Sällan har vi skrattat så mycket som när vi flyttade. Det är en styrka hos personalen, att gilla läget och tillsammans göra sitt bästa. Inkluderande och respektfullt.

Efter femton år i Forum låstes dörren till Luckan på Simonsgatan 8 för sista gången.
Efter femton år i Finland kan jag bara konstatera att livet har så mycket spännande att ge.

Nu är det en natt kvar sedan öppnar Luckan på sin nya adress, Georgsgatan 27, i de anrika och vackra lokalerna som utgjorde Amos Anderssons museum. Det är nervöst och det är spännande.

Vi ses på Luckan hörni!

Larrie Griffis / Kultur- och centeransvarig
Luckan Helsingfors