Det är aldrig “vi och dom”,
det är alltid “vi tillsammans”
Ovanstående ord uttalade Henrik Melius, verksamhetsledare för Spiritus Mundi i Malmö, på seminariet “Samarbete för inkludering” ordnat av Hanaholmen på Ständerhuset i Helsingfors den 19.10. Melius beskriver hur unga som känner att de aldrig haft en betydelse, eller av någon anledning känner att de förlorat sin betydelse och inte vet hur de ska hantera detta, har en förhöjd risk att dras in i extremistiska rörelser. Då det dyker upp en röst som ger den unga en betydelse och kanske också en plats och till och med pengar, är steget kort att kliva in i extremismen. Daesh producerar dagligen rekryteringsmaterial. Melius jobbar med barn och unga i Malmö, han vill ge dem verktyg för att kritiskt kunna granska information och fenomen, han betonar vikten av att i samverkan hitta modeller för de medel vi behöver arbeta med.
Heikki Turkka, från Stationens barn, lyfter fram problem med byrokratiska strukturer som inte kan erbjuda meningsfulla möten och fortgående processer. Som exempel nämner han problemet att en ung person måste byta terapeut då hen flyttar över från barnavdelningen till ungdomsavdelningen.
För att kunna förhindra extremism är det viktigaste att välfärdssamhället fungerar. Vad gäller våldsam extremism i islams namn är det viktigt att förebygga ungdomsbrottslighet, säger Christer Mattson från Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet . Socialpedagogiskt arbete som syftar till självförståelse, omvärldsförståelse och förmåga till kommunikation förefaller vara effekivt. Man bör utgå från frågorna var, när och hur för prevention. Varför-frågan tycks ge dålig vägledning.
Esa Holappa, ex-nynazist samt grundare av Finska Motståndsrörelse, berättar hur han som ung pojke var intresserad av krigshistoria. Han läste flitigt om krigen Finland deltagit i samt beundrade sin farfar och andra krigsveteraner och betraktade dem som fosterländska hjältar. Krigshistorielitteraturen förde honom in på litteratur om Nazityskland och han fascinerades av den ordning och precision han hittade i det tyska krigsmaskineriet. Som 14-åring betrakade han sig själv som nynazist. Han berättar att först kom ideologin, först därefter likasinnade kompisar. 
Holappa har nu har helt övergett den nationalsocialistiska ideologin, han avgick som ordförande för Finska Motståndsrörelsen år 2012. Han försöker nu hjälpa människor som vill ta sig bort från extremistiska rörelser och organisationer. Då jag frågar Holappa om något kunde ha fått honom att inte ta steget in i extremismen i tonåren så funderar han en stund och säger därefter att om någon lärare, t.ex. historieläraren, skulle ha haft en kritisk diskussion med honom om den nationalsocialistiska ideologin, så kunde det kanske ha fått honom att göra andra val. Han säger att en lärare här är effektivare än föräldrar, som då de märker att deras barn fascineras av nynazismen blir förskräckta och fördömer barnet. Holappa anser att ett fördömande förhållningssätt bara förvärrar situationen, tonåringen börjar då betrakta även föräldrarna som sina fiender. Däremot kunde en kritisk diskussion med en person som den unga ser upp till, t.ex. en lärare, förhindra extremism.
Janne Raninen, som avtjänar ett fängelsestraff för bl.a. två mord, har fått permission för att delta i seminariet. Han berättar om hur han som 10-årig pojke i Stockholm inte fick följa med på klassutfärd till en garnison eftersom han inte var svensk medborgare. Då största delen av klasskamraterna for på utfärd satt han i skolan tillsammans med några andra, som inte heller var svenska medborgare, och insåg att han var annorlunda, att han inte hörde till, inte var en “riktig svensk”. Detta var startskottet till en känsla av mindervärde och utanförskap. I tonåren drogs han in i gängverksamhet och kriminalitet, en ond spiral startade. Raninen vill nu satsa på att stöda ungdomar så att de kan göra klokare val än han själv gjorde. Med förebyggande arbete kan man förhindra att kriminalitet går i arv. Han fungerar nu som ordförare för föreningen Maskrosbarnen, en stödförening för barn till fångar. Raninen vill hjälpa barn och ungdomar att hitta sina egna styrkor. Då vi med hjälp av olika former av vägledning kan peka på möjligheter, kan vi motverka radikalisering. Till detta behöver vi föreningar och organisationer, olika projekt samt frivilligverksamhet. För att återvända till det inledande citatet kan man konstatera att ett “vi tillsammans”, dvs. ett inkluderande synsätt, sår fröet till ett tryggare samhälle. Vill vi motverka våld och extremism måste vi engagera oss, bjuda på oss själva, ge tid och engagemang. Genom att lyssna, tillsammans fundera på olika alternativ, diskutera, inspirera och låta oss inspireras blir det lättare att möta och förstå varandra, forma positiva synsätt och relationer. Då får vi alla så mycket mer.
Sissel Korpisola
Projektansvarig, Luckan r.f.